Historien om Igelkotten

Historien om Igelkotten börjar redan 1988. Fast den gången fanns ännu inte namnet Igelkotten, det kom långt senare. Magnus hade tonsatt några dikter av Nils Ferlin och frågade sin gamla gymnasiekompis Patrik Franke om han var intresserad av att sätta ihop ett musikprogram. Magnus hade jobbat några somrar på Mosebacke och visste att han där hade en chans att få spela i det nya Cornelis-rummet, som tidigare hade varit artistfoajé där bland andra Cornelis Vreeswijk själv huserat under sina spelningar på krogen. Cornelis var god vän med Git Magnusson som drev Mosebacke. Hon uppmuntrade gärna unga förmågor på sin populära krog.

Patrik berättade att han gick en teaterkurs med en lovande ung norska som hette Pia Halvorsen. Kunde de få med henne i föreställningen, så kunde det bli riktigt bra. Pia tackade ja och Magnus, Patrik och Pia började repetera med ambitionen att få ihop en dramaturgisk väv av musik, poesi och teater. Deras gemensamma kompis Eric Sjöström fungerade som producent för föreställningen där Patrik var Poeten och Pia var Kvinnan. Magnus tandläkare tipsade om basisten Floda Lomaeus. Det var ett lyckokast. Han fungerar än idag som musikens trygga ryggrad.

Mosebacke 1990

Föreställningen döptes till Jag slåss med en smäktande vals, vilket var ett försök att väcka uppmärksamhet när Mosebacke publicerade sina annonser i de stora dagstidningarna. Ensemblen fick en positiv recension i Dagens Nyheter av Marcus Boldemann. Git Magnusson satte upp recensionen över hela Mosebacke. Vid något tillfälle kom det så mycket folk att man var tvungna att flytta ut till den stora scenen i den stora salen.

1991 var gänget tillbaka med en ny föreställning på Mosebacke. Den här gången hade Magnus varit ett halvår i Wien och kom hem med tonsättningar av Gustaf Frödings klassiska dikter. Magnus hade dessutom lärt känna Dramaten-skådespelaren Lakke Magnusson och han hade tackat ja till att medverka med ungdomarna på Mosebacke. Pia gick nu på scenskolan i Stockholm och övertygade fint på den lilla scenen i Cornelis-rummet:

I valet och kvalet på Mosebacke 1991

Åren gick och arbetslivet, vuxenlivet, tog över. Det skulle gå sju år innan Magnus hade fått ihop en ny föreställning. Denna gång med hjälp av August Strindbergs Dikter på vers och prosa, Strindbergs första diktsamling som gavs ut 1883. Kunde dessa texter verkligen fungera drygt hundra år senare? Jo, det kunde dom. Strindberg var en språklig förnyare på sin tid. Han skrev en modern svenska redan på 1880-talet och hans dikter framfördes rakt av, med undantag av några strykningar.

Lakke Magnusson sjöng Strindbergsångerna med stor inlevelse. Tonsättaren Curt Wrangö hade skrivit fina violin-arrangemang och Magnus satte upp en lapp på musikhögskolan. Violinisten Andreas Forsman nappade och blev en viktig kugge i den fortsatta historien om orkestern Igelkotten, som dock fortfarande inte hette Igelkotten. Föreställningen Högsommar i vinter spelades på Strindbergsfestivalen 1998. Ensemblen framträdde på pressvisningen i Strindbergs gamla Intima Teater, som då ännu inte hade återinvigts som teater. Sedan spelades man även på Musikmuseet och på restaurang Wasahof:

Lördagskväll på Wasahof 1998

Nu gick åren ännu en gång. Ett nytt millennium trädde i kraft och världen blev mer och mer digital och uppkopplad. Magnus tog tjänstledigt ett halvår 2004 för att skriva musik. Men det skulle dröja ända till 2012 innan han lyfte luren och ringde Andreas igen, som vid det laget varit på världsturné med Brian Wilson och uppträtt på världens stora scener. Det hindrade dock inte Andreas från att tacka ja till en mycket liten föreställning i en gäststuga vid Görvälns slott, nämligen ett uppsättning av Strindbergs pjäs Fordringsägare. Magnus hade fört samman några teaterentusiaster i Kallhäll med sin gamla kompis Patrik Franke, som nu var en etablerad teaterman och tog betalt för att regissera olika teatergrupper. Magnus skrev ny musik och Andreas spelade lysande fiol som vanligt:

Fordringsägare vid Görvälns slott 2012

Åren gick igen. Magnus tänkte att det skulle vara kul att spela de gamla Ferlin, Fröding och Strindberg-tonsättningarna igen. Han hade haft kontakt med Pia genom åren och de hade spelat och sjungit tillsammans, bland annat Magnus tonsättningar av Stina Hergins dikter. Stina hade sett Strindberg-föreställningen på Wasahof 1998 med sin berömda syster Astrid, som bodde ovanför Wasahof, och frågat Magnus om inte han kunde tonsätta några av hennes dikter. Den gången ryckte även Andreas in på fiol och de gjorde några enklare inspelningar. Men sångerna hade ännu inte framförts offentligt.

Magnus och Stina Hergin i Wasahofs vinkällare

Runt 2016 var det ändå dags tyckte Magnus och ringde både Pia och Andreas. Den här gången blev det återigen ett samarbete med Wasahof, som just byggt en ny scen i källaren. I mars 2017 framförde Magnus, Pia och Andreas en rad sånger i denna nya lokal. Det blev starten för Igelkotten. Ferlin skrev:

Av ständig oro för stort och smått. Jag blev alltmera en Igelkott.

Igelkotten på Wasahof 2017

Nu skriver vi 2023 och äntligen är även basisten Floda med i gänget igen, han som spelade kontrabas i Cornelis-rummet 1990. Tiden är ingenting. Nu satsar den lilla orkestern på att få spela för en växande publik. Man skriver fortfarande nya sånger, även med egna texter.

Välkommen att följa Igelkotten på nya äventyr!